Jag funderar på att fimpa min Smart Fortwo. Av ett par anledningar. Dels så känns den inte tillräckligt säker. Jag och Kate körde ner från Trysil i snöoväder (då när det snöade rekordmycket i Göteborg/Bohuslän). Helt plötsligt på den rena vägen var det drygt en decimeter snö och spårningen tog tag i framvagnen och drog runt bilen. Riktigt läskigt. Inte en chans att parera. Smarten är lätt (speciellt över framvagnen), har smala däck fram och har väldigt kort hjulbas vilket gör att det som att försöka styra ett tefat när antisladdsystemet inte kan hantera situationen. Sedan är den inte jättekul att ligga i motorvägsfart med heller.
Jag ska dock inte tala ner Smarten allt för mycket. Det finns väldigt mycket som är bra med den. Den är väldigt smidig att parkera i stan. Man har väldigt bra koll inne i kupén runt omkring i trafiken och man sitter högt. Glastaket gör att bilen känns stor inuti trots att bilen är liten. Den är snål, körde från Trysil till Göteborg i snöoväder på 0,44 liter per mil vilket får anses bra. Det finns mycket som är bra med bilen, men nu vill jag köpa en annan bil.
Först var jag inne på SAAB 9-3 1.8t av årsmodell 2004-2006. Man får väldigt mycket bil och kvalité för pengarna. Nu har dock min ögon riktas mer åt Volvo S40 1.8 av årsmodell 2005-2006. En väldigt stilig bil och man kan få en som har gått 5000-6000 mil, med massor av utrustning och i finfint skick för 100 000 kr vilket ändå får anses som mycket bil för pengarna.
Reserverar mig för stavfel och grammatiska missar.
Jag var på jobbet 06.10 i dag. Craziness. Ulf blåser ur högtalarna och för först fem minuter sedan kom en kollega till den annars tomma lokalen. Jag funderar på varför jag har slutat blogga mer eller mindre. En period så skrev jag ett till tre inlägg om dagen och hade 100-150 unika läsare om dagen. Nu är det annat. Kanske har jag mognat eller så har jag mindre saker som jag anser värda att dela med mig. Eller så har jag helt börjat att ogilla hela bloggkonceptet. Det är dock inte så enkelt. Jag älskar Magdalena Ribbings Hyfs och Stil och Jonas Crambys Manligt. Sen har vi ju avskrapet som Blondinbella, Kissie, Kenza, med många fler. Det gör mig mer irriterad att människorna bakom dessa bloggar kan tjäna pengar - mer irriterad än att vissa tjänar pengar på knark, vapen och korruption. Det borde i och för sig uppröra mig mer, fast det gör det inte. Kanske för att man har accepterat det och för att det är en del av världen. Vilket dessa bloggare som tjänar pengar också är och man också kommer att få acceptera tids nog. Om det nu inte är en fluga - fast det tror jag inte. Jag började blogga 2005 vilket var innan det blev stort med bloggar och innan varje gymnasieelev av det kvinnliga könet hade en.
Nu ska jag fortsätta jobba och försöka hålla ögonen öppna trots bristen av sömn. God fortsättning på er.
Jag känner sådan hatkärlek till att blogga just nu. Jag skulle vilja ha en levande blogg med foto, film och diskussion. Men jag känner att varken ork eller material finns. Jag är ju inte Kissie, Blondinbella eller någon annan “toppbloggare”. Det är för övrigt helt sjukt att så många läser till exempel Kissies blogg. Jag är ändå lite fascinerad och kollade in hennes blogg. Stavfel och grammatiks misshandel , hemska bilder och ointressant text. Helt oförståeligt att man vill läsa. Jag kan se tre anledningar till att man vill läsa en blogg. Nummer ett: Bloggen behandlar ett ämne som man delar, till exempel mobiltelefoner, mode, djur etc. Nummer två: Det är en väldigt välskriven blogg. Jag tänker något i stil med Jonas Crambys texter i magasinet Café. Nummer tre: Att bloggare är en utseendemässigt väldigt tilltalande (inte för att det hade räckt för mig). Jag läser bara en blogg - och det självklara valet är Magdalena Ribbings vett och etikettsblogg på DN. Just Ribbings blogg borde alla läsa. Vett och etikett - eller snarare hyfs och stil är något många borde bli bättre. Ja, det är en pik till väldigt många. Jag har lärt mycket mycket av Magdalena Ribbing.
Väldigt många människor borde sättas i en kombinerad vett och etikett- och sunt förnuft-skola. Jag och Kate var på Lars Winnerbäck i lördags och det var verkligen en grym spelning - men en sak jag noterade var att några ställde sig upp några rader ner (det störde inte oss) men ett par som satt bakom såg ingenting under en stund. Det fanns både ståplatser framför scenen och sittplatser vid sidorna och längst bra - men dessa människor som ställde sig upp var vid sittplatserna och dom var dom enda som ställde sig upp. Då undrar man “Hur fan tänker dom?” Är dom rent ut sagt puckade eller skiter dom fullständigt i personerna bakom? Jag vet inte, men jag blir irriterad. Vill man stå och sjunga med högt så köper man ståplatser och “röjer” med dom där framme. Sittplatserna är för folk som vill njuta av musiken på ett lite mer lugnt sätt.
Detta var bara ett exempel. Det händer i trafiken, i vänrelationer och i många fler situationer. Jag undrar hur det kan bli så fel - är det slarviga föräldrar som inte vet hur man ska uppfostra barn eller har man inte snappat upp hur man ska bete sig som man bör när man närmar sig det vuxna livet?
En sak till som jag har uppmärksammat är vad vanligt det är att människor missar att tacka. Det kan vara att man håller upp en dörr, att man flyttar på sig för en barnvagn och liknande. Och där kommer ju frågan; är människor så dumma att dom inte vet att man ska tacka eller är dom nonchalanta?
Det kan även handla om att veta vem man har rätt att säga till och vem man inte har. När jag säger ‘rätt’ menar jag vad man bör och vad man inte bör göra. Som att svärmor inte ska försöka läxa upp sin dotter och sin svärson i hur dom ska uppfostra sitt barn.
Det är illa att detta verkar bara bli sämre och sämre med tiden och jag tror att internet har ett finger med i spelet. På internet kanske man gömmer sig bakom ett så kallat alias (självvalt namn) och man vet att vad man än säger inte kan kopplas tillbaka till den som egentligen döljer sig bakom ett alias. Fegt tycker jag. Man ska våga stå för sina åsikter och sedan tycker jag att man bör hålla samma samtalston på internet som man gör i det verkliga livet.
I jobbet blir jag inte arg medan jag privat inte har några problem att bli upprörd och säga hur jag känner och liknande. I dag blev jag satt i en situation på jobbet där jag mer eller mindre kokade över inombords men inte visade det minsta utåt - för att det är det mest taktiska att göra för att vara bra mot min arbetsgivare. Fick kritik för en missuppfattning om en tidpunkt av en chef på en av våra kunder inför hela deras personal när dom hade möte. Fick förklara att det måste har blivit ett missförstånd inför hela personalen. Puckat gjort av denna chefen i fråga då det bara var oprofessionellt skött av honom att ge mig kritik inför hela personalen (10 personer förvisso) och dessutom var det felaktig kritik då dom har fått för sig något som inte stämmer. Jag var inte direkt beredd på att bli attackerad på det sättet så jag sa bara att det måste blivit ett missförstånd men han matade på lite. Jag svalde min stolthet och sa “Ursäkta, det måste ha blivit ett missförstånd och det ska inte hända igen”. Ha, missförstånden ska inte hända igen - jo, det är ju lätt för mig att lova när det inte ligger hos mig. Egentligen hade jag vilja bara säga “Stoppa ditt snack nu, nu är det så att ni har missförstått något och jag tycker inte det är okej bli attackerad på detta sättet. Vi kan ta detta på ditt kontor när du är färdig med mötet. Punkt.” Men det gjorde jag inte. För jag är för rädd för att det ska påverka mitt företags relation med detta företagets relation. Jag gick förvisso in till chefen på hans kontor och fick (förhoppningsvis) honom att förstå att detta är ett missförstånd och ingen som direkt gjort fel. Hade jag varit äldre hade jag gjort så som jag tänkte, nästa gång - då kommer jag tackla en sådan här situation bättre.
Uppdatering: Någon hade visst uppfattat det som _min_ chef var putt på mig men det var det inte. Det var alltså chefen på en av våra kunder (jag jobbar som konsult ute på företag) som blev putt för en stund. Sedan löste sig allt, men gud jobbigt det är att bara svälja för att inte riskera något i relationen mellan ‘mitt företag’ och kunden.
Jag i natt somnade Kate relativt tidigt (tre på natten) och jag var inte trött. Jag tog fram boken ‘Utan ett ord’ av Linwood Barclay (Kabusa Böcker) som jag hade läst cirka 160 av 360 sidor. Helt plötsligt blev boken sjukligt spännande och jag bara sögs in och helt plötsligt hade jag läst återstående 200 sidor. Tittade på klockan så var den sju på morgonen! Satan. Blev dåligt med sömn och min dygnsrytm blev kass - men ack så bra bok. Jag kan varmt rekommendera den. Det enda negativa är väl att det är en översatt bok och personerna i boken heter Cynthia, Terry, etc vilket kanske kan vara retligt i en början men sedan försvann det och jag var helt plötsligt i Nord Amerika. Jag har faktiskt aldrig blivit så indragen i en bok och så förtrollad att både tid och rum försvunnit. Häftigt.
Hade jag för fyra år sedan tänkt; vad önskar jag mig om fyra år? Då hade jag nog svarat det jag jobbar med nu, att ha en söt bil, en egen lägenhet i Linné och en flickvän som jag älskar. I dag när jag satt i bilen på väg till squashen kände jag mig lite tyngd. Inte ledsen men nästan. Sådan som man är ibland. Då tänkte jag också på att jag har så mycket jag är glad över - och det kändes lite bättre. Sen nu på vägen hem från squashen tänkte jag på hur skört allt är. Jag har en nära vän där en familjemedlem har blivit sjuk och hur allt kan falla samman. Och det behövs inte något så extremt. Säg att man skulle tappa en kär vän, att ens relation hade gått åt pipan eller att man blir varslad. Det krävs inte så mycket för att rubba och slå under fötterna på ens livskvalité och ens livssituation. Det gör mig rädd och lite som att jag inte riktigt vågar njuta i nuet fast jag borde det. Man ska leva i nuet och ta en dag i taget - visst, det säger många men fasen vad svårt det är. Jag tror det är lättare att njuta när man är på väg uppåt. När man kanske precis fått veta att man har fått en lägenhet eller precis fått ett jobb efter en nervös intervju. Då är man på sakligt på väg uppåt. Visst, mina relationer blir förhoppningsvis bättre och jag utvecklas på jobbet och får mer ansvar - men det är en långsam process som är svårt att känna någon direkt långvarig lycka utöver ett “YES!” på jobbet eller i en relation som man går runt på moln i ett par dagar för.
Jag kom på en sak här om dagen. Det var att jag har tryckt tillbaka min sprallighet på grund av att jag uppfattar det som en ovälkommen sida enligt många. Helst ska man vara cool som en filbunke dygnet runt men är det inte himla tråkigt? Är det inte härligt med spralliga, glada och spontana människor? Som lyser och sprutar ur sig idéer (bra eller galna)? Samtidigt vill man inte vara “pain in the ass” att umgås med. Dessutom känns det mer legitimt för en tjej att vara sprallig än för en kille. Jag tror att spralliga killar ofta tas för homosexuella/bisexuella. Trist är det. Jag har inte riktigt kommit på om jag ska låta min sprallighet leva ut ordentligt, och då kommer jag in på en annan fråga; ska man tänka “Detta är jag, folk får acceptera mig för den jag är” eller ska man anpassa sig till människor och i så fall, till vilken grad?
Jag har trots att jag inte haft körkort så länge (februari 08) hunnit köra nära 3000 mil, först med min Seat Ibiza och nu med min Smart Fortwo. Jag har kört i Sverige, Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Norge och USA. Vi är ganska bra i Sverige på detta med att visa varandra respekt i trafiken - speciellt i jämförelse med Frankrike som är en katastrof. USA är också bra (LA i alla fall). Trots att Svenskar är reko så blir jag dagligen förbannad. Här är några irriterande saker;
- Bilister som kör ut i en korsning fast det är kö så att dom blockerar trafiken från vänster och höger.
- Bilister som gör fulingar, alltså åker långt fram på infarterna vid kö för att tränga sig in långt fram och liknande.
- Bilister som inte släpper fram en när man är på väg in på motorvägen eller bara ut ur en parkeringslucka.
- Bilister som inte använder sina blinkers - ibland kan det bli farligt att dom inte gör det och är mycket enklare att planera sin körning när dom gör det.
- Bilister som lägger sig i vänsterfilen på motorleder och kör långsammare än bilen bakom.
- Bilister som ligger väldigt nära en bakom.
Och här är några tips;
- Om någon lägger sig väldigt nära bakom, har ni starka dimljus så sätt på dom. Är det på kvällen så bländar dom bra (fungerar fint på min Smart Fortwo) eller om dom envisas att ligga nära ändå, kör sjukt långsamt och blinka med bromsljusen så tröttnar dom oftast.
- Använd alltid blinkers - det gör allt så smidigt för alla och dessutom mycket säkrare att veta vad sina medtrafikanter har planerat.
- Släpp ut bilar från parkeringsluckor och släpp in folk vid köbildning - tänk dig själv hur skönt det är när någon gör det för dig.
- Om det är en tight väg där bara en bil kan passera åt gången och någon väntar på dig från andra hållet - tacka tydligt!
Det var nog det jag kom på nu, ta det lugnt i trafiken!
Jag har börjat kika på True Blood. Äckligt bra serie! Skönt att Alexander Skarsgård är med också, man blir allt stolt. Ni kan se True Blood på SVT Play, länkat här.
Senaste kommentarer